»Ja, det ä’ en sak, som återstår för Jansson att förklara. Och förbindelsen med tjyvarna — och smuggelgodset på Örnhuvud — och gossarnas försvinnande. Vill inte Jansson lätta sitt samvete och åtminstone yppa, vart Inge och Anders tagit vägen?»
Men Vedbackarn bibehöll en halsstarrig tystnad. Han insåg, att han förlorat spelet. Gården, som han offrat så mycket för, skulle gå honom ur händerna, och då var allt annat honom likgiltigt. Det var inte möjligt att vidare få ett ord ur honom.
Käringen hans hade hållit på hela tiden och dunkat på dörrn för att slippa in och läsa lagen för Kalle, som narrat ut henne. Nu gick hon omkring knuten och kom rakt på gossarna, som djupt insomnat utmed stugväggen.
»Vad ä’ det för tiggarungar?» skrek hon. »Laga er genast i väg!»
Pastorn lutade sig ut genom fönstret.
»Inge och Anders!» utropade han.
De reste sig yrvakna, och pastorn fick in dem genom fönstret, som han stängde, för käringen gjorde min av att vilja klänga efter.
Gossarna stodo förlägna och gnuggade sig i ögonen. Folk trängde sig kring dem för att titta och fråga. Men Maja gjorde slag i saken. Hon sköt hastigt in Inge i kammaren till föräldrarna och drog fram Anders till bordet, där länsman satt och skrev.
»Det var just i grevens tid. Och Inge ä’ med, hoppas jag.» Länsmannen syntes riktigt belåten.
Efter några korta frågor hade han klart för sig, hur det gått för gossarna. Han vände sig ännu en gång till Vedbackarn.