»Jag får på det allvarligaste uppmana Jansson att avlägga en uppriktig bekännelse.»
Fortfarande intet svar.
»Det ä’ för Janssons egen skull. Vi vet nu allt.»
Och så talte han om, att galeasen råkat på grund och att besättningen inte kunde komma därifrån. Gossarna hade tagit den enda båt de hade, och inom några timmar skulle Pekkonen och de andra vara fångade.
Vedbackarn blev gul i ansiktet och skälvde, som om han haft frossan, men teg gjorde han envist.
Då kunde inte kapten Melby hålla sig längre.
»Lägg vantarna på den dubbelförhärdade syndarn och sätt honom i kurran med ens.»
Och länsman gjorde, som han sa’ — berättade kaptenen sedan för flickorna — han, som annars alltid skulle ha sin egen vilja fram. Jansson i Vedbacken förklarades för häktad men fick en timme på sig att ta avsked av sin hustru och ordna sina angelägenheter.
När hustrun fick höra, att de skulle bort från gården, gick hon fram till länsman och såg honom stint i ansiktet.
»Hur mycket får jag ta med mej?» frågade hon.