»Å, det ä’ inte så brått. Vi kan tala om det längre fram. Nils Ivarsson flyttar inte hit ännu på en tid.»
»Hur mycket får jag ta med mej?» upprepade hon. »Jag ligger inte en natt mer i det här förbannade huset.»
Ja, hon fick ta med sig, vad hon ville, sa’ länsman. Hon kunde låta drängarna sätta för ett par hästar och skjutsa sakerna till Vedbacken, om det var dit, hon skulle. Men efter en stund fick man se henne lägga litet sängkläder och annat smått på en skottkärra och köra ned till sjön. Strax därpå rodde hon bort, och halta Kalle, som följt efter henne på avstånd, sade, att hon tagit vägen åt Vedbackahållet, som man kunde vänta.
Jansson själv sattes tills vidare in i sjöboden, sedan man noga sett efter, att luckan, som Olle spikat igen, inte kunde öppnas. Det var inte tid att föra honom till länshäktet, för det gällde att så fort som möjligt ge sig ut till galeasen, innan tjuvarna fingo hjälp och kunde komma loss från grundet.
Kapten Melby måste naturligtvis med och nappas med sjörövarna, sade han. Droskan, som skulle hämta honom, fick i stället fara till Nedergården med så många den kunde rymma — gossarna först och främst. Så kunde de fortsätta med att sova, menade kaptenen.
Det var inte värt att göra några svårigheter, utan Nils Ivarsson fick sätta sig i droskan med sin hustru bredvid sig och den sovande Inge i famnen. Maja hade klivit upp på kuskbocken och tagit hand om Anders, för att de skulle få vara i fred. Gamla Stina-Lisa var för länge sedan hemma — hon hade tröttnat, gumman, på allt bråket.
»Ska’ inte Olle med?» frågade Ingrid.
Nej, han var bland dem, som skulle ut till galeasen.
»Kör sakta», bad Nils Ivarsson. »Jag tycker jag skulle vilja fara så här hela natten.»