Det var stilla och lugnt i sommarkvällen. En koltrast höll till i brynet av storskogen och visslade och gycklade, som han aldrig tänkte sluta. Koskällor hördes från den hemvändande boskapen. En ensam båt rodde fram i sundet. Det var gubben Gobort, som inte brytt sig om att vara med vid Frönäs.
»Minns du honom, Nils? Det har blivit en riktigt bra karl.» — Ingrid lutade sig mot mannen och viskade: »Så många, många år som gått förlorade för oss!»
Nils dröjde något med svaret men viskade sedan tillbaka:
»Jag vet inte rätt. Jag var på farliga vägar den tiden. Kanske jag behövde den prövningen. Men du, Ingrid — att du skulle få lida — så oförskyllt!»
Några dagar därefter satt Gobort i sin stuga och byggde not. Halta Kalle hade nyss kommit hem och rakat sig och gjort sig fin och låg nu och drog sig i sängen. Och som vanligt hade han mycket att säga.
»Du ä’ ingen människovänlig karl, Gobort», sa’ han. »Du har inte det rätta hjärtat för dina medmänniskor, och det ä’ syndigt. Du vet inte, vad som händer i bygden och inte bryr du dej om’et heller. Men du hör också så illa.»
»Jag hör riktigt bra i dag», mumlade Gobort.
»Nå, ska’ du då inte fråga efter, vad som hänt på den sista tiden?»