»Håll dej då kärt till sanningen, Kalle.»
»Jag måtte väl ha någon skam, vet jag.»
»Hallå», hördes det från sjön.
»Ja, håll på med det. I dag ä’ det jag, som ä’ lite döv. Han ids inte lägga till vid bryggan — stryker bara tätt förbi, slag efter slag, och vill, att jag, ofärdiga stackare, ska’ hoppa ombord. Ja, nog seglar han bra, förstås. Men du ska’ visa honom en gång, Gobort, hur det går till att kasta öskaret i sjön och sedan segla in’et över suden.»[2]
»Hallå», ropade det igen, och en hund skällde.
»Han har sin nya hund med sej, hör jag. Det ä’ en stor huggare — Skälling heter han, och kapten håller på att lära honom signalera. Han kan redan skälla två slags signaler, fast han blandar ihop dem emellanåt. Men alltid signalerar han, när någon kommer. — Hallå. Jag hör — vet jag.» Och därmed linkade halta Kalle ut genom dörren.
Gobort runkade på huvudet.
»Den Kalle, den Kalle! Aldrig får han någon ro i sin kropp. Med ska’ han vara överallt — som sarven i var lek. Men nu styr han åtminstone rätt kurs. Tänk att den dag skulle komma, då Kalle självmant går sta’ och vittnar mot Vedbackarn och finnföljet. Håhå, jaja. Det blir en välgärning för hela skärgår’n, när vi en gång får slut på det där tjyvbandet.»
[2] suden = relingen.