»Jo du, och stiliga namn till.»
Och så berättade Inge om en väldig krigare, som hette Falköga — han hade läst om honom i en bok, som han fått av faster Sara — och hur hjältemodigt han kämpat med vildarna. Och namnet Falköga, det hade han fått av en indian, och det skulle vara ett hedersnamn. Och Svartöga, kunde inte det vara nästan lika så bra? »Och det ä’ du, som gett mej namnet», slutade Inge.
»Men Barfot?» klagade Anders.
»Vet du inte, att Barfot var en kung?» tillrättavisade Inge.
»Var han kung över indianerna?»
»Tycker nå’n det! Det var nå’nstans i Danmark eller Norge.»
Nå, det var inte så illa, menade Anders, efter de nödvändigt skulle ha nya namn. Annars var han inte så värst hågad för den föreslagna leken. Det var förut alltid han, som hittade på nytt. Men Inge berättade så märkvärdiga historier om strider och äventyr, om spejarfärder till lands och sjöss, att Anders snart var lika livad för saken som han.
»Men du måste tjuta förfärligt, Anders, för det gör indianer.»
»Tjuta! Som det vore någon konst!»
Och så genljödo stränderna av det hiskligaste indianska stridsrop. Korna svarade i storskogen, och Stina-Lisa, som höll på att sätta upp en båge av björklöv över grinden, tappade i förskräckelsen alltsammans.