»Bevara mej för di ungarna! Di tar livet av en till sist.»
Men Inge for upp.
»Barfot», viskade han. »Hörde du? Det ä’ bufflar! Det ä’ bufflar i storskogen.»
Och nu fick Stina-Lisa se de båda gossarna krypa på händer och fötter genom hagen mot koflocken, som samlat sig utanför ledet. Snart flög en välriktad pil mot en jättestor buffeltjur — det var Kulla, skällkon — och en förtvivlad jakt började.
»Maja, Maja, di jagar korna!»
Maja ut i en handvändning med brödspaden i hand, degig och varm — hon höll på med midsommarbaket — och det blev ett bedrövligt slut på jakten.
»Det ä’ förstås du, Anders, som ä’ framme igen. Gud nåde dej, om du jagar kossorna!»
Anders teg.
»Nej, moster, det var jag den här gången», sa’ Inge och såg ångerfull ut. Och då kunde hon, förstås, inte vara ond längre.
En stund därefter lågo Barfot och Svartöga bakom en sten på byberget, dit de räddat sig för kringströvande indianer.