»Och du tror alltså, vi har tjyvligan här, på vår ö?» frågade han.
»Ja, säj själv, vad ska’ man tro? Di stjäl i norr och i söder, utefter kusten eller på öarna, men aldrig på själva Dägerölandet eller i skärgården häromkring, där det annars vore så goda tillfällen. Varför ska’ just Dägerö-borna gå fria!»
»Men det ligger ju närmast till hands för en tjyv att hålla till i sin hemtrakt, där han känner förhållandena —»
»Och där han själv ä’ känd och lätt kan bli misstänkt!» avbröt mannen i fönstret. »Nej, min gubbe lilla! Du måste medge, det ä’ en tankegång i vad jag sagt: di stjäl inte, där di bor, för att inte dra uppmärksamheten dit. Och det ä’ just här di bor, någonstans i er skärgård.»
Efter en stund fortfor han:
»Jag misstänker starkt missionärn. Om han inte ä’ tjyv själv, så ä’ han åtminstone tjyvgömmare.»
»Vilken missionär?» hördes pastorns förvånade utrop.
»Känner du inte bättre till dina egna församlingsbor? Han, som har en kåk på en klippa i söder på Långgarn.»
»Jaså, gamle båtsman Gobort. Varför kallar du honom så?»