»Det gör alla. Han lär vara deras kommissionär, när di ska’ ta brännvin från sta’n, skärgårdsgubbarna. Och det förkortas, ser du, till missionär, det ä’ enklare och lättfattligare. Jo, det ä’ en riktig lönnkrog där ute. Jag har sökt komma på honom, men han ä’ mej för slug. — Och det har du ingen aning om?»
»Att han tycker om ett glas, har jag hört —»
»Ja, du håller honom om ryggen, som du gör med alla rackare.»
»Jag vill vara rättvis.»
»Och dessutom ä’ han tjyvskytt och tjyvfiskare —»
»Liksom alla här i orten.»
»Men han ä’ värre än andra.»
»Därför att han skjuter bättre och känner djurens vanor bättre. — Jag ska’ säja dej, hur det ä’. Här ute stjäl man inte ur sump, det ä’ en skam. Men den fisk, som går fri i sjön, den har ingen ägare. På samma sätt med de vilda djuren i skog och mark. Rår någon om dem, säjer di, så kan han hålla dem instängda eller märka dem eller sätta halsband på dem.»
Det blev ett ljudligt skratt i rummet.
»Och sådana åsikter kan du gilla?»