Pastorn och länsmannen sågo på varandra och brusto i skratt.
»Där har du för dina utklädningar. Det ä’ väl så gott, di får komma in, för nu ä’ det inte värt att hålla på hemligheten.»
Det blev ett skrapande av fötter vid dörren och omständliga hälsningar. En gnällig karlröst började:
»Si, vi såg nådig länsman — hm, kommissarien, när han rodde förbi. Och jag sa’ åt gumman min: Kajsa, sa’ jag, tycker du inte det ä’ länsman, som ror därborta, sa’ jag. Och gumman min höll på och rensa’ en gädda, som dött för oss i sumpen —»
»Vad ä’ du för en evinnerlig pratmakare!» avbröt länsmannen.
»Det ä’ ett stort svin —», föll gumman in.
»Ja, det kan jag väl tro.» Länsman skrattade.
»Di har stulit ett stort svin ifrån oss», rättade gumman.
»Si, vi hade slakt i går», började åter gubben, »och Kajsa sa’ —»
»Tyst du, Per! — Det ä’ den där ålänska skepparn, som ligger därute. Det såg ut att bli vind på nattsidan, och di räkna’ på att vara borta, när vi kom opp. Per hörde dem men iddes inte gå opp och se efter, vad det var.»