De närmade sig vagnen.
»Stormen ä’ över, ingenting att oroas för», ropade kaptenen på långt håll. »Miss Isabel M’Neil», presenterade han. »Pastor Hemming och vår nye, tillförordnade länsman, notarien —»
»Videstam.»
»Notarien Videstam — min dotter Märta.»
»Vi var litet oroliga för far. Man måste noga se efter honom, för att han inte ska’ begå några oförsiktigheter», skämtade flickan.
»Jo, sådana ä’ barn nu för tiden», sade kaptenen och strök henne smeksamt om kinden.
»Det har varit slagsmål däroppe», fortsatte han på engelska, »och pastorn har råkat ut för ett haveri. Ja, det hedrar honom på alla vis, men inte hade jag kunnat hålla mej. Och nu», tillade han på svenska, »kommer herrarna till Dägervik på middag i morgon efter gudstjänsten, så får vi närmare talas vid.»
Men länsman Videstam måste resa hem för angelägna affärer, så det kunde inte bli av den gången.
»Pastor Hemming kommer i alla fall som vanligt. Och kyrkvärden med», ropade han uppåt bygatan.
Därmed satte han sig upp, och de otåliga hästarna fingo sträcka ut.