»Skepp ohoj! Vad står på, gott folk?» ropade en kraftig basstämma.
Kapten Melby hoppade ur och kom knogande uppför backen.
»Det har varit någon sammanstötning, kan jag se. Här måste bli besiktning och sjöförklaring.»
Pastorn sökte utreda, vad som varit på färde, och de andra fyllde i, när det behövdes. Den gamle sjömannen hade ett häftigt lynne, och när han hörde, att halta Kalle varit i farten, bröt det ut.
»Var har jag den förhärdade skomakarsylen?» röt han och svängde sitt spanska rör. »Jämt har han rackartyg före. Nu ska’ han få sin hyra, om han aldrig fått förr.»
Men halta Kalle var försvunnen. Ingen hade sett, vart han tagit vägen.
»Vad håller ni för utkik? Ska’ ni inte se opp, gossar! Men gömt ä’ inte glömt. Förhärdade snorjärs! Jag ska’ rigga om klyvarbommen hans, när vi råkas en gång.»
Han hälsade på länsmannen, som han förut inte kände, och språkade några ord med kyrkvärden.
»Nej, nu måste jag i väg. Kom ner ett slag och titta på mina flickor. — Inte? Vad nu då! För di där skråmornas skull? Det gör ingenting. Come along! Pastorn får lov att göra bekantskap med den nya lärarinnan. En riktig sydländsk skönhet, liten och späd — född på Jamaika — modern en kreolska. Jag blev rent förskräckt, när jag fick se, hur ung hon var — ett halvt år yngre än Märta. Bevars för en sådan lärarinna, tänkte jag. Men jag hade inte talat en kvart med henne, förrän jag gav mej på nåd och onåd. Det ä’ något annat än den gamla tråkiga miss Woods. Kanske hon med tiden kan bli en vän för min stackars ensamma Märta — — moderlösa ä’ di båda två», tillade han med en skälvning i rösten.