»Skäms du inte, karl, att slå din egen pastor — far dins gäst, som han själv bett komma! Jo, du ä’ mej en galgfågel av äkta sorten!»
Under tiden hade några av karlarna hunnit fram, och andra kommo efter. Olle hängde i den halvöppna dörren till drängstugan, och gamla Stina-Lisa, som redan lagt sig, måste upp och titta ut genom fönstret.
Lars-Johan stod en stund handfallen och gick sedan långsamt därifrån. I grinden mötte han fadern.
»Du gör mej rent olycklig», stönade gamle Jakob, andfådd av springandet. »Och själva pastorn till! Gud förbarme sig, en sådan skam! Aldrig kan han förlåta mig mer, det ä’ ingen möjlighet.» Gubben grät.
»Inte ska’ kyrkvärden lägga det här på sinnet», tröstade pastorn och torkade bort litet blod ur ansiktet — han hade inte kunnat avvärja alla slagen. »Det var ju inte menat åt mej. Se så, lugna sej, Jakobsson. Det var något misstag, kan jag förstå.»
»En grann pojke!» sade länsman och såg efter Lars-Johan, som försvann bakom smedjan. »Jag kunde ha lust att ge honom några lektioner i boxning vid tillfälle.»
»Kan du det också?» frågade pastorn skrattande.
»Naturligtvis. Det var bland det första, jag lärde mej i England.»
Herrgårdsskjutsen hade emellertid kommit tillbaka mitt under oväsendet, och kusken höll stilla nere på vägen.