»Jag tror, vi ger oss härifrån», föreslog Inge.
»Vänta lite. Nu ä’ det Kalle som ä’ framme igen. Det blir ett elände till sist.»
Lars-Johan satt ännu kvar på sin stege. En bit därifrån stod Kalle bakom en understegstross och slängde fram ett ord då och då. De hörde, att det var fråga om Elin, och att det var Lars-Johan, som ställt till, att Kalle inte fick spela, och så var det om Elin igen — de kunde inte uppfatta allt för sorlet.
Hastigt for Lars-Johan som en lokatt ned för stegen, blek av ilska. Halta Kalle märkte, att han gått för långt, och snurrade i väg utför backen med en otrolig skyndsamhet trots sitt lyte. Han kom igenom grinden till Nedergårdsstugan och fick haspen för. Men Lars-Johan var över i en blink, och Kalle, som tänkt hinna in i drängstugan, gav till ett förtvivlat rop och kastade sig omkull. Kvinnfolken skreko: han mördar honom! och karlarna rusade mangrant ned.
Men i sista ögonblicket hade någon kommit mellan Kalle och hans förföljare. Det var pastorn, som gått ginvägen genom Nedergårdshagen. I sitt ursinne såg inte Lars-Johan, vem det var, eller brydde han sig inte därom. Med en våldsam stöt sökte han vräka honom åt sidan, men pastorn stod orörlig och höll endast upp ena armen för att skydda ansiktet mot de förfärliga slagen.
»Sluta upp, galning!» hördes en myndig stämma, och Lars-Johan kände ett fast grepp i västkragen.
Han slet sig lös, så västen remnade, och vände sig mot sin nye motståndare.
»Ja, slå till, om du vill komma på fästning!»
Det var länsmannen, som stod där, liten och trygg.