Men folket vid majstången hade också givit akt på skjutsen, och Dyviksgumman gnällde:
»Kors, bevara mej! Det ä’ kapten Stormby från herrgår’n» — han kallades allmänt så i bygden, och det påstods, att gubben själv inte tyckte så illa om namnet —, »vart ska’ han ta vägen så här dags?»
Men Norruddsdrängen visste besked.
»Han ska’ hämta den nya engelska mamsellen», sa’ han, »så slipper di ro med båtskjutsen ända fram.»
Kapten Melby hade ett par år haft en engelsk lärarinna för sin dotter, men nu skulle det komma en annan, hade de hört, för den gamla hade rest hem.
»Det ä’ ett okristligt tungomål di talar», jämrade sig käringen. »En kan rakt inte begripa, vad di säjer.»
»Åjo», föll Kalle in, »nog kan en begripa, om en har förstånd att fatta. Det värsta ä’, att di talar så kringt, för när det går långsamt, ä’ det mest som svenska. Jag var hos pastorn i höstas och lagade ankhuset» — för halta Kalle kunde vända sina händer till vad arbete som helst —, »och då gick herrgårdsmamsellerna förbi. Och den ena pekade nedåt mar’n och kacklade en lång ramsa, och den andra sa’: gäss (yes). Men jag sa’: Inte ä’ det gäss, sa’ jag; det ä’ bara pastorns ankor. Och di till att skratta båda två.»
»Men han heter inte Melby heller», hördes det från gubbarnas håll. »För min far kände hans mor, som var härifrån ön, och hon blev gift med en garvare vid Mälby, som hette Mellberg.»
»Det har sin riktighet», sa’ gubben Jakob. »Han kalla’ sej Mellberg först, men när han kom i krig utomlands, kan en tänka, fick han lov att byta om namn.»
Och skräddarn i Bakom beskärmade sig över de utrikiska sederna, och Långgarnsbond’ berättade för tionde gången om sitt svin och vad han sagt och vad länsman sagt. Och Dyviksfar klagade, att han mistat en planka, som var värd en banko minst: måntro di tagit den på galeasen? Och drängpojken i Brink nöp skollärarns Anna i armen, så hon skrek — — det blev långsamt för Anders och Inge att ligga stilla i sitt gömställe och höra på allt.