»Jo, du ä’ god du», skränade Kalle. »Att inte hålla reda på släkten din! Har du aldrig hört talas om Bond-Olle? Och inte om Sup-Olle heller, och ändå var han sonson till din farfars far, säjer di.»
»Det ljuger du», kom det från Olle.
»Och inte hur di träffade på gubben, håken i Häcklefjäll? Han hade en trut som ett svintryne och ögon, små och röda som rönnbär, och en lång svans, som han bar på ena armen som en prästkappa. Och Sup-Olle sa’: fy för den fule, sa’ han, och Bond-Olle sa’ —»
»Tig med ditt fördömda prat», bröt Olle ut.
»Nej, det sa’ han inte. Men du vill bara höra talas om Maja, ser jag, och hennes nye fästman. Jo, Matts i Broby, det ä’ en karl, ska’ du tro — super och spelar och slåss och far efter flickor värre än Vedbacka Janne.»
»Nu ljuger du igen. Det ä’ en duktig karl och sköter sej bra.»
»Fadern hans dog i vintras», fortsatte Kalle, »och äldste brodern ska’ ha gården, och därför flänger den här kring och ser sej om efter ett hemman. Det gäller, om han ska’ ta Maja eller Lina i Lännock. Lina ä’ rik, men hon ser ut som —»
Nu tröt tålamodet för Olle. Han tog halta Kalle i armen och ledde ut honom på backen. Gossarna följde efter.
»Tack, tack för hjälpen», sa’ Kalle. »Annars kan jag gå skapligt själv, fast jag ä’ lite låghalt.»