Olle gick tillbaka in i drängstugan och slog igen dörren. Kalle stod kvar och funderade.
»Anders lille! Spring över ett slag till Oppgår’n och se efter om Lars-Johan ä’ där, så ska’ jag komma ihåg dej i mitt testamente.»
»Nej, det ä’ han inte», kunde Anders upplysa. »Jag såg, att han tog på sej en rock och gick bortåt storskogen till.»
»Jag får väl se till, var jag kan få fatt i Vedbackarn, det svinet», mumlade Kalle för sig själv och lade i väg åt Uppgården.
Maja kom genom hagen i detsamma, men när hon fick se halta Kalle, stannade hon vid stättan, för Kalle var svår att råka ut för, när han hade det laget. Men han såg henne inte utan linkade förbi.
»Moster Maja, det har varit sådant leverne här.» Gossarna kommo springande och började berätta om halta Kalle och Lars-Johan, om pastorn och länsman, om Vedbacka smed och kapten på herrgår’n och om halta Kalle igen. De talade i munnen på varandra, och det var ingen ordning och reda med dem.
»Det ä’ bäst ni kryper till kojs, bytingar» — för Anders skulle ligga kvar, efter det var så sent. »Jag får höra bättre i morgon.»
Men när Maja skulle gå till ladugården och ställa för natten, kom Anders efter henne i bara skjortan.
»Moster — Inge vet ingenting om’et — men Vedbacka-Janne, när han låg så tjänligt nedanför vårt gömställe — och snarka’ gjorde han, så det hördes lång väg — då tog jag ett par nässlor och stack i näven på’n — men Inge såg’et inte — och se’n kittla’ jag honom i näsan med ett strå, och han till att gnida och gno med nässlorna över hela ansiktet, så nog lär han komma att se ut —»
»Jo, du ä’ dej lik», sa’ Maja och klappade till honom. »In med dej, unge!»