Pastorn och länsmannen stannade inte länge vid dansen. Det hade blivit en smula vind på kvällen, och länsmannen, som skulle ligga över natten på prästgården, ville tidigt i säng för att bittida på morgonen, innan det blev hårdare, ro tillbaka till sitt boställe på fastlandet. Han var på det hela belåten med sin dag, fast hans plan att förkläda sig slagit fel. Kyrkvärden Jakobsson och Tobias i Norrudden, en pålitlig karl, hade lovat hålla utkik på sjöfarande och noga anteckna de tider, då de lågo i hamn eller foro förbi. Men några värdefullare upplysningar hade han inte lyckats skaffa sig.
Kort efter soluppgången var länsmannen uppe och färdig att giva sig av. Galeasen hade seglat under natten, och ingenstädes syntes några fartyg till. Men när han kommit ett stycke om Västerviksudden, varsnade han inne i viken en mindre skärgårdsöka, som såg mycket besynnerlig ut. Den hade masten uppe och seglet illa beslaget på masten. I fören satt en karl och rodde utan att komma ur fläcken. Det fanns inte något boningshus åt det hållet, visste länsmannen. Vad kunde karlen ha för sig? Han måste dit och se, hur det var fatt.
När han kom intill, märkte han, att båten stod på grund. Halta Kalle var den som rodde, och nere på skotten låg en annan karl och sov. Han hade tydligen suttit till rors och slungats framstupa, när de törnade på, men likväl fortfarit att sova.
»Vad ä’ det med kamraten?» frågade länsmannen.
»Kamraten?» lallade halta Kalle och upphörde med rodden. »Kamraten ä’ uppe i sta’n och köper brännvin.»
»Har ni inte fått nog av det otyget?»
»Samma tyckte jag, men Vedbackarn ä’ så ivrig på’t.»
»Vart ska’ du hän?»
»Till garveriet — en bit uppåt ån. Där möter kamraten.»
»Nå, ro på då, så du inte kommer för sent.»