Nu blev Maja riktigt ond.
»Jo, du kan ödsla med havren du, så det ä’ synd och skam! Vad har di gjort för arbete, efter det ska’ vara så fint?»
Hon drog upp schalen över ögonen och snyftade till.
»Jag vet, vad du tänker. Du vill ge dej härifrån utan ord och avsked. Det ä’ just vackert! Ja, du kan gå, när du vill, för du ä’ inte stadd som dräng. Men du lofte stanna, så länge jag behövde dej. Och att överge mej nu i brådaste andtiden —» Hon mäktade inte mer för gråt.
Olle stod i dörren och hängde med huvudet.
»Jag unnar dej allt gott, Maja, men jag kan inte stanna och se på. Du får hjälpare nog. Matts i Broby —»
»Ä’ du stollig, Olle! Herre min styver, han tänker jag ska’ gå sta’ och gifta mej. Inte har jag visat mej så värst angelägen, det jag vet.» Hon föll honom om halsen och skrattade övergivet.
»Olle, Olle, kom!»
Hon drog honom med sig till den nya förstukvisten och satte sig på översta trappsteget, för sittbänkarna voro nystrukna. Olle satte sig nedanför och tog hennes bara fötter mellan sina breda händer för att värma dem.
»Efter du inte vill säja nånting», började Maja, »så blir det väl jag, som får tala ut. Aldrig gifter jag mej med någon annan än dej — så nu vet du det.»