Det var tyst en stund. Rödstjärtarna i takfoten hade vaknat. En av dem flög ut och sjöng sina blyga låtar i närmaste björk.
Olle lutade sig mot hennes knä.
»Jag vill inte det ska’ säjas, att Nedergårds Maja gift sej med en fattig dräng.»
»Men det vill jag, och så ska’ det ske. Och vad den saken anbelangar, så ä’ jag lika fattig som du. Matts var här, för jag tänkte, han skulle köpa gården, som vi inte kan ha kvar, men han ville — ja, han ska’ nu gifta sej med Lina i Lännock, för vi kunde inte komma överens. Så det ä’ inte värt, vi talar mer om’et.»
»Gud välsigne dej, Maja, hur det än kommer att bli.»
»Det kommer att bli, som jag sagt, om vi också skulle vänta, tills vi blir gamla. — — Ser du, Olle, far lämna’ efter sej en skuld på tvåtusen riksdaler till Jansson i Frönäs. Hans sjukdom tog, förstås, pengar, och så var han alltid fallen för att slå på stort, när det skulle så vara. Jag visste ingenting om’et förrän — låt mej se — veckan före midsommar. Det bar sej till, att jag mötte Vedbackarn på storskogen en kväll, när jag skulle efter kritterna, och han blev så närgången, och jag fick lov att ge honom en vid örat, så han stöp ikull. Och da’n därpå kom han och sa’ opp lånet.»
Olle undrade, hur det varit med räntan.
»Han ville aldrig begära någon, sa’ han, för han tyckte det var synd om mej, ensam som jag var. Men när jag nu var så otacksam så —»
Olle satt och tänkte. Att inte Vedbacka Janne skulle kräva ut sin ränta, det såg allt lite konstigt ut. Men Maja hade sett skuldsedeln och faderns namn och skrivit på om uppsägningen, så det var nog riktigt alltsammans.
»Det ä’ ingen annan vån än att sälja gården, för var ska’ en få pengar ifrån i dessa tider? Stina-Lisa ska’, förstås, ha ett undantag, och jag tar plats som piga, tills vi får ett torp, som kan passa —»