»Det var nyheter både goda och onda. Och nu ska’ du hälsa så hederligt till Maja. Men vad svar gubben kommer att ge, ä’ jag inte kropp att säja. Han ger bort mycket pengar, som folk inte vet om. Men att låna — han säjer, att det inte ä’ någon välsignelse med lån, säjer han.»
»Ja, en får väl pröva, vad svar det blir», sa’ Olle. »Kanske du tar gossen med dej, tills jag fått uträttat.»
Efter en halvtimme vid pass kom Olle tillbaka till rättarns.
»Det gick, som en kunde tänka sej. Han blev arg och körde ut mej. Men jag hade nog dummat mej, gunås. Det ä’ inte så lätt att följa med vad folk säjer, när en har annat i tankarna.»
Rättarn ville, att han skulle dröja en stund.
»Det händer ibland», sa’ han, »att gubben ångrar sej och skickar efter mej, och jag får ränna långa vägar för att få tag på folk, som han vräkt på dörrn i hastigheten. Och så får di vad di begärt och mer till.»
Men det kom bara bud, att en häst skulle spännas för — kapten skulle ut och åka — ensam i giggen. Det var ingen anledning längre för Olle att stanna, utan han gav sig av med Inge på hemvägen.
Strax utanför parkgrindarna körde kapten Melby förbi dem. Olle tog av sig mössan och sa’ åt Inge att hälsa. Gubben låtsade inte märka det, men när han hunnit ett stycke till, höll han stilla och ropade på Inge.
»Skynda dej, gosse, så får du åka en bit.»
Inge ville inte, men Olle sa’, att han skulle göra det, »för annars blir gubben ytter värre». Inge satte sig upp, och det bar av igen.