»Så här fort har du väl aldrig åkt förr?»
»Majsa springer också bra», kom det litet försagt från gossen.
»Jaså, unghästen, som jag ville köpa i vintras. Nu kanske di skulle vara glada att få sälja’na.»
Inge hade ingenting att svara.
»Kan du köra?» frågade kaptenen efter en stund.
Ja, det hade Inge fått lära sig av Olle. Han hade till och med fått köra Majsa, när Olle satt bredvid, men Pålle kunde han köra ensam, för han var så förståndig.
»Försök då ett tag» — han lämnade tömmarna åt Inge — »men håll igen lite bättre. Han ä’ så het, så han kan fördärva sej, om han får löpa, som han vill.»
Kapten Melby var en sextiårs man med friskt, rödlätt ansikte, som egendomligt bröt av mot hans vita hår och hakskägg. Inge tyckte, att han såg snäll ut, fast han skulle vara så svår.
»Så där ja — inte illa», uppmuntrade gubben. »Släpp nu efter lite, och låt det gå undan.»
»Vad heter han?» vågade Inge fråga.