»Den ligger kvar vid röjningen. — — Jag följde Ingrid ginvägen till Frönäs och bar kappsäcken hennes.»
»Ingrid! — Vilken Ingrid?»
Olle slog i en påtår.
»Ingrid i Mellangården, vet jag. Hon som blev gift —»
»Herre min styver! Ä’ hon på ön!» Maja slängde av sig träskorna. »Och det säjer du nu först!»
»Kors att karlar jämt ska’ vara enfaldiga», tillfogade Stina-Lisa.
Olle lät sig inte bekomma. Han drack ur sitt kaffe, och därunder kom det fram stötvis, lugnt och tryggt, som hans vana var:
»Hon hade sin pojke med — kan vara en nio, tio år. Ska’ vara hos Frönäsbond’ i sommar — ä’ sjuk, kunde jag förstå.»
»Ä’ hon stollig?» föll Stina-Lisa in. »Att släppa sin pojke till slikt folk!»
Maja hade fått kängor på och rusade ut barhuvad, som hon var. Hon sprang tvärs över rågåkern, som stod grön och tät i den tidiga våren, över gärdesgården och ut på vägen, som i en vid bukt följde sjöstranden. När hon hunnit till vägskälet, där man tar av för att komma till Frönäs, såg hon på avstånd en svartklädd kvinna sitta i dikesrenen. Hon stannade en stund andfådd.