»Har hon redan lämnat ifrån sej gossen?» tänkte hon, men när hon kom närmare, fick hon se honom, där han satt, insvept i en stor schal, ett stycke från modern. Han var mycket blek, och hans stora, mörka ögon hade ett lidande uttryck.
»Ingrid, kära Ingrid!» utropade hon.
Kvinnan vände på huvudet men sade ingenting.
»Hur kunde du tänka på att lämna din gosse till Frönäs bond’!»
»Di kunde inte ta emot honom», hördes en lågmäld stämma.
»Ja, di ä’ ett följe! Och då har han gården för ett arrende — Gud sig förbarme, det ä’ ett riktigt rövarpris! Men det var för väl, det inte blev av. Han ä’ falsk och elak, Frönäsbond’, han har inge’ hjärta i sin syndiga kropp.»
I detsamma tittade ett styggt, rödbrusigt huvud upp över stättan på andra sidan vägen, där en ginväg fanns.
»He he, vackra Maja, så ska’ hon inte säja. Syndare ä’ vi alla inför vår Herre. Men si, hjärtat, he he, det har alltid varit min svaga sida, det vet bäst vackra Maja. Jag kan aldrig säja nej åt vackra flickor. Och lilla frun, he he, vad skulle jag inte vilja göra för henne — sprang genom hagen för att hinna fatt henne, he he, hjälpa henne bära, förstås. Si, gumman min, det vet vackra Maja» — han såg sig kring — »hon ä’ så helsikes svartsjuk, he he.»
Maja vände honom ryggen.