»Kom, Ingrid, så går vi.»
»Han orkar inte längre», sade Ingrid, likgiltigt eller hopplöst — det var inte lätt att bli klok på henne.
»Jag ska’ bära den lille rare gossen», hördes det från stättan.
Maja fick tag i en stör.
»Stick inte din fot över gärdsgår’n, annars ska’ jag hamra dina krokota läggar rätt igen.»
Frönäsbond’ stod obeslutsam.
»He he, så hon kan skoja. Men Gud tröste mej, om gumman min — — det blir nog bäst, att jag —»
Och hans listigt grinande ansikte försvann bakom gärdesgården.
Maja tog gossen i famn och svepte om honom noga.
»Rår du bära kappsäcken ner till sjön?» Det var bara ett litet stycke.