»Inge! — Var ä’ du?»
Det var Anders, som ropade, men han ville inte svara för att inte skrämma hästen. Anders fortfor att skrika och hojta, och Inge gick ut ett stycke på vägen för att vara mera synlig. Slutligen fick Anders se honom och kom springande.
»Nu har jag tänkt ut en annan lek. Det ä’ tråkigt med att jämt vara indianer. — Men vad ä’ det för en fin häst? Jaså, det ä’ gubben Stormbys.»
Han klappade hästen och synade noga seldon och kärra.
»Vad ä’ det, du tänkt ut?» frågade Inge.
»Jo, vi ska’ leka länsman och tjyvar. Du får vara länsman, och jag ska’ vara tjyv.»
»Vad ska’ du stjäla då?»
»Å, vad som helst — mest i körkor och herrgårdar.»
Men vad han skulle stjäla, blev inte sagt, för kaptenen och Maja voro alldeles inpå dem, utan att de märkt det. Bakom dem syntes Olle, svettig och trött. Han hade fått rodd över kyrkviken och sedan tagit en ginväg för att komma hem fortare.
Kaptenen såg sträng ut, och det vänliga leendet, som Inge kände till, var försvunnet.