»Han ä’ så ivrig. Måntro jag rår hålla honom?»
»Ställ dej framme vid huv’et, och håll i ena tygeln, så vet han, att han ska’ stå still. Han ä’ from som ett lamm.»
Därmed vek han in på bygatan. Inge ledde fram hästen ett stycke, så han kom i skuggan av en tät rönn invid vägen.
»Det ä’ rätt, pojke, man ska’ vara snäll mot djur», hördes det uppifrån förstukvisten, och gubben försvann in i stugan.
Strax därpå kom Maja ut för att hämta friskt vatten, och en stund därefter såg Inge, hur kaptenen och Maja gingo omkring i stall och logar och sedan ut på gärdena.
»Vad ska’ det betyda?» tänkte Inge.
Ännu mer förvånad blev han, när de drogo i väg genom hagen, bortåt röjningen till, så han inte kunde se dem längre. Han klappade och smekte hästen, och undrade, om inte kaptenen ville köpa både Majsa och Pålle, för han var visst snäll mot djur. Eller hela gården för den delen. »Ja, det ä’ nog det, som det ä’ fråga om», räknade han ut.
Det hade blåst sydlig vind under dagen, men nu var det alldeles lugnt. Det var så tyst, att han kunde höra Långgarnsmor tala på andra sidan viken. Ett mörkt moln stack upp i nordvästern. »Nu ska’ en se, att det äntligen blir regn», sa’ han för sig själv. »Det vore då för innerligt väl.»
Någon kom roende från Ekskärshållet. Han hörde årslagen på långt håll. Det lät som Anders’ tag. Båten kom allt närmare och lade till vid bryggan.