»Men vad kan en göra, när en har skulder och det inte står till att få några pengar», tillade han förnumstigt.
Kaptenen passade in ett ord då och då, och Inge språkade vidare. Han berättade om fisket och nyodlingen, om kreaturen och båtarna, likt och olikt. Olle var så stark, försäkrade han, och ändå så beskedlig, och Maja var så okristligt snäll. Hon hade tagit emot honom, när han var så sjuk, men nu var han frisk igen. Och i höst skulle han få börja läsa för pastorn, hade han lovat, men nu kunde det inte bli tal därom. Gården måste säljas, det var ingen annan vån, och då fick inte han heller bli kvar. Han sväljde en suck, och det var tyst en lång stund.
»Olle ä’ väl mycket ond på mej», började kaptenen igen. »Och vad Maja ska’ bli se’n!»
»Nej, di ä’ aldrig onda, bara lite stränga ibland, när en gör odygd. Och det kunde en ju veta på förhand, hur det skulle gå. Olle sa’, att det inte var någon skam att göra ett försök, men Maja sa’ —» Inge bröt tvärt av.
»Hon sa’ väl, att jag var en riktig flåbuse. Folk tycker det.»
»Nej, så sa’ hon inte, men hon visste förut, att det inte skulle gå.»
De voro nu framme vid byn, och kaptenen höll in hästen.
»Har ni gott dricksvatten här?» frågade han.
Jo, det fanns inte bättre på hela ön, påstod Inge, och kaptenen sa’, att han skulle gå in till Maja och få sig ett glas, medan Inge stannade hos Ali.
Gossen såg lite tveksam ut.