Jo, han skulle först hissa en lanterna som signal. Det kunde hända, att de inte märkte det vid kvarn, för det var inte den vanliga tiden för signaleringen. Det var bara tre gånger om dagen och på bestämda timmar, som de skulle hålla utkik. Men man kunde i alla fall försöka. Och om de hissade svar, att de varsnat tecknet, så skulle han nog ordna så, att länsman fick budet, om det bara inte blev för många ord.
»Nej, bevars, bara ett par stycken.»
Och han skrev på en papperslapp:
Länsman Videstam. Kom hit.
Gustav.
Ja, det skulle nog gå. Varom icke, så skulle drängpojken få ro över. Eller också han själv för den delen.
Gossarna hade under tiden räknat ut, att de lika gärna kunde låta båten ligga kvar i Prästmaren till dagen därpå och fara hem till byn med Norruddarn. De sprungo ned efter matsäcken och drogo upp båten ordentligt. Pastorn förmanade dem, att de inte skulle låta någon veta om fyndet av säcken, inte ens Maja.
»Jag kommer själv över i morgon och talar med Olle och Maja om saken», tillade han.
Norruddarn hade emellertid strukit tillbaka med skjutsen ut på stora vägen. Gossarna klevo upp i skrindan, och det bar av i flygande fläng.