Vid Valsjökvarn hade mjölnaren varit ute på kvällen och satt nät. Han stod ännu kvar på bryggan, när signalen lyste på Norrudden, och svarade genast. En halv timme därefter var budet hos länsmannen, som ofördröjligen gav sig i väg.
Kort efter midnatt knackade någon försiktigt på hos pastorn och blev skyndsamt insläppt. Och ännu ett par timmar efteråt brann det ljus bakom de noggrant fördragna gardinerna i pastorsbyggningen.
7. Förhör och spaningar. — Ett svårt slag.
Maja hade varit ängslig över att Inge och Anders dröjde så länge, men Olle mente, att pojkar skulle vänja sig i tid att vara ute och reda sig på egen hand. När de äntligen kommo, förvånade hon sig över deras tystlåtenhet. Visserligen talade de om, att de varit ända bort till Äggskären och lite längre, och hem hade de fått ro, för vinden hade tagit slut. Men den gamla pratsamheten var borta. »Vänta, det blir väl bättre i morgon», tänkte hon. »Di ä’ väl sömniga och trötta.»
Men även då visade de sig underliga och sutto helst och viskade med varandra. Och så skulle de sta’ och hämta båten, som låg kvar i Prästmaren.
»Vad hade ni där att göra? Varför rodde ni inte hem med ens? Välsignade ungar, det ä’ någonting ni gömmer för mej», bröt hon ut till sist. »Om det ä’ något skälmstycke igen, så ska’ jag lära er, jag!»
Men Inge försäkrade, att det inte var något sådant. Pastorn skulle snart komma över och säga, hur det var.