»Nå, har ni pastorn med er, så kan jag vara lugn», förklarade Maja och var inte nyfiken längre.
I prästgården gick länsmannen otålig av och an.
»Jag måste höra beskrivningen på bovarna ur pojkarnas egen mun och noga ta reda på, var de hittade säcken. Så’na ärkenöt att söla. Här går jag och kan ingenting göra, förrän di kommer.»
Emellertid var han belåten med att han fått sin åsikt om tjuvarnas tillhåll så tydligt bekräftad.
»Vi vet så litet om den här delen av skärgården.» Han satte sig ned och tittade på ett större sjökort. »Det finns så otroligt många hål och gömslen härute. Di kunde bygga ett helt magasin för tjyvgods på någon holme, utan att vi hade en aning om’et.»
Det kom i detsamma en skjuts, som vek av in på prästgatan.
»Nu ä’ di äntligen här. Di kommer åkande som storfolk.»
Men det var i stället kapten Melby, som kvällen förut varsnat signalen och anade, att något viktigt inträffat. Han fick genast veta, vad det var fråga om, och pastorn tog fram de stulna dyrbarheterna. Det friherrliga vapnet på några av föremålen visade, att de tillhörde den gamle baronen på Lund, där en djärv stöld helt nyligen ägt rum. Länsmannen hade med sig en förteckning på det stulna. Alltsammans fanns och dessutom åtskilligt mera, som man ännu icke saknat, när listan uppgjordes. Eller måhända var det byte från annat håll.
Den gamle kaptenen var uppspelt över all måtta. Han hade ett behov av att vara verksam, och nu hade han fått något att syssla med, som riktigt var efter hans sinne. Han ville uppbåda sitt folk och genomsöka hela Dägerö skärgård intill minsta knuv och kobbe, och själv skulle han patrullera i utkanterna med sin speljakt. Länsmannen invände, att man på det viset endast skulle ge tjuvarna en varning att hålla sig undan för en tid, och lyckades förmå honom att tills vidare avstå därifrån.
Och när gossarna omsider kommo för att hämta sin båt, var det gubben, som började förhöret. Han var så het och ivrig och förbryllade dem så, att Anders till sist påstod, att det var fyra man i den främmande båten, och att de bara hade två åror. Och Inge gissade, att de båda karlarna voro länsman och pastorn, och blev rent olycklig, när han märkte, vad han sagt.