Länsmannen ställde dock tillrätta igen och fick småningom ur gossarna, vad de visste. Klippan, där de suttit och metat, återfanns på kortet, och med ett rött kors utmärktes noga den plats, där de funnit säcken. Därefter fingo de ge sig av efter en sträng tillsägelse att hålla tyst med saken, så skulle de få en halv fjärding äpplen, när de hunnit mogna, lovade kaptenen.
Nu blev det tal om vad som närmast borde företagas. Länsmannen var misslynt över att han inte fått göra en undersökning på galeasen, som seglat tidigt på morgonen. Men kapten Melby, som noga höll räkning på de sjöfarande, hade signalerat till Norrudden och hört sig för, innan han for hemifrån. Galeasen hade kommit norrifrån, visste de, just som det började stillna. Den hade knappt haft vind tillräckligt för att komma till ankars. Och efter gossarnas uppgifter måste karlarna i den främmande båten vid den tiden varit minst en timme på platsen. Det var alltså inte tänkbart, menade kaptenen, att de kunde höra till galeasen. För övrigt var den inte långt borta. Från Valsjökvarn hade de sett, att den inte seglat längre än till Ramklöv och lagt sig där i den så kallade Finnhamnen, där estlänningar och finnskutor plägade hålla till.
Så snart länsmannen fick höra detta, bestämde han sig genast för att fara dit. Det måste synas misstänkt, att de så snart sökt ankarplats igen, då vinden var så gynnsam. Detsamma tyckte också kaptenen och pastorn, och alla tre följdes åt.
Men galeasen hade ännu en gång undgått dem. När de hunnit till södra udden på Långgarn, märkte de, att den åter var under segel och på väg ut genom den vanliga leden.
Kaptenen föreslog då, att de skulle lägga i land och hemsöka båtsman Gobort, missionären, efter de voro så nära. Han visste, att länsmannen länge haft ögonen på honom. Det kunde vara så gott att höra efter, vad han haft för sig dagen förut.
Långgarn slutade i söder med en klippa, från vilken man hade utsikt över segelleden ända bort till Ryss-sundet och åt ett annat håll förbi Ramklöv ett gott stycke in i den egentliga Dägeröskärgården. Där hade den gamle båtsmannen fått bygga sig en liten stuga, och i en vik innanför klippan hade han en väl skyddad hamn för sina båtar.
Han hade länge levat som en enstöring, men på sista tiden spordes det, att halta Kalle, skomakarn, flyttat till honom. Det väckte förvåning, att de båda kunde trivas tillsammans, så olika som de voro. Den talföre Kalle var känd för sin elaka tunga och krusade inte för någon människa. Gubben Gobort åter var inbunden och skygg. Han hade ett tvetydigt rykte och gick aldrig i kyrkan. Men pastorn var dock rätt bekant med honom. Han hade flera gånger seglat i hans stora skötbåt, innan han fick sin egen lilla blekingseka, och som båda voro tystlåtna, hade de kommit väl överens.
»Han håller sina båtar bra», anmärkte kaptenen, när de stego i land. »Synd på karl, att han ska’ vara så opålitlig. Här kunde jag annars få mej en signalstation till.»
Han tog upp sin kikare och fann, att man ledigt kunde se ända till Valsjökvarn från stugan. Men pastorn försäkrade, att gubben inte stod ut med någon regelbunden sysselsättning. Han var ett riktigt naturbarn och skulle känna sig som en fågel i bur.
»Naturbarn!» utropade länsmannen. »En storskojare ä’ han, och det skulle inte förvåna mej, om det varit han och halta Kalle, som gossarna sett.»