Dörren stod öppen, när de kommo fram, och Kalle satt vid fönstret och läste högt i en gammal bok med skinnpärmar.
"— thet kan wara", sjöng han i predikoton, "at alla Menniskior äro Narrar, som jag mig besinnar, at en förnem Man sade, han hade vti sit Hufwud sex Stohlar, och vti Buken siu Harar, när han drack en Bekare Wjn, så steg en Hara vp och tog en Stohl in: Men när han then siuende Bekaren druckit hade, och then sidste Haren intet Säthe finna kunde, så wille han the andre nederkasta, til thes enteligen et sådant Rumor blef, att han sielf intet wiste huru Hufwudet uppå honom stod."
»Vad ä’ det för en fördömd smörja», skrek kaptenen och steg in.
»Nej, se kapten — och pastorn — och själve länsman. Nå, det var storfrämmande, må jag säja. Men det ä’ ingen smörja, det här. Det ä’ en bok om narrar, en riktigt bra bok, som kapten kunde ha gott av att läsa.»
Nu blev det ett uppträde. Kaptenen var ärtgrön i ansiktet, som Kalle sa’, när han sedan talte om’et för Långgarns Pelle.
»Eländiga pinnsyl! Förhärdade idiot!» bröt han ut. »Jag ska’, anfäkta mej, garva svinpälsen din.»
Han rusade blint på och drumlade ikull över lästknippan, som Kalle makat ut på golvet, när han såg, hur det skulle gå.
»Det ä’ väl, att länsman ä’ till hands», sa’ Kalle. »Det likar sej till hemgång, inte annat jag kan se.»
Och medan de andra försökte lugna kaptenen, knäppte halta Kalle ihop händerna och stämde upp med full hals:
"Store stutar uti en ring