»Det här har nog varit en dyrbar sak på sin tid. Och tungt ä’ det med alla sina konstiga beslag.» Hon lyfte det prövande.
I detsamma slogs dörren häftigt upp, och Inge rusade in.
»Di har slagit ihjäl pastorn!»
»Vilka?» kom det från Olle och Maja på samma gång.
»Tjyvarna.»
Ingrid vart blek som ett lakan och tappade skrinet, som for i golvet med en skräll. Ett av beslagen sprang upp, och några papperslappar föllo ut ur ett smalt lönnfack. Olle stoppade dem på sig utan att se efter vad det var.
Inge gick fram till modern, som sjunkit ned på långbänken med händerna för ansiktet.
»Mor, jag såg, vart han tog vägen. Han sprang bakom sjöboden vid Frönäs, och se’n var han försvunnen. Men jag ska’ nog få tag på honom en gång, det lovar jag.»
Ingrid slog armarna om honom och kysste honom. Så långt han kunde minnas tillbaka, hade modern aldrig kysst honom förr.