»Vad ä’ nu på färde?» undrade Olle och skyndade på.
Maja kom ut mot honom i gatan och såg menande ut.
»Nils ä’ på ön», sa’ hon. »Ingrid har sett honom.»
Olle gjorde sig ett ärende till stallet, innan han gick in, och Maja följde med, ivrig att berätta, vad som hänt.
»Hon var som förr i världen, Ingrid, när hon kom», fortsatte hon, »vänlig och rar och så glad över att vi var gifta. Och när ovädret gått förbi, lät hon opp fönstret, för det var så kvavt i stugan. Som hon stod där, skrek hon till och slog ut med armarna. Jag dit i en blink och såg en karl hoppa över gärdsgår’n in i hagen. ’Det var han’, sa’ hon och gick in i kammarn. Och jag sa’ åt Inge att springa efter och se, vart han tog vägen. ’Det ä’ han’, sa’ jag, ’som gjort mor din olycklig.’ Och han gav sej ut genom fönstret, som han var. Få se nu, om han ä’ kropp till att hinna honom.»
»Jag såg dem i hagen», sa’ Olle. »Men nu tar vi och går in, tror jag.»
Ingrid var ännu kvar i Majas lilla kammare, där hon nu skulle bo, men efter en stund kom hon ut. Hon var sig lik, tyckte Olle, utom att hon emellanåt liksom drog efter andan. De talade om åskvädret, och hon frågade, hur det varit på sjön. Och när Maja skulle rusta till kvällsvard, ville hon nödvändigt hjälpa till.
Olle fick under tiden tag i penningskrinet, som numera jämt var framme, och satte sig till att bulta och knacka som vanligt. Ingrid fick se det och tog det från Olle.
»Far dins skrin, tror jag, Maja. Vad jag känner bra igen det!»
Det var ett fint arbete med beslag av mässing och inläggningar av olika träslag. Majas far, gamle nämndeman i Nedergården, hade ropat in det vid den sista auktionen på Dägervik.