»Jag tror bestämt åskan slog ner i byn», tyckte Olle och fick brått att ro hem.
Samma dag på eftermiddagen skulle Ingrid komma ut på besök, hade hon skrivit. När Maja gjorde sig i ordning att ro emot henne, fick hon se det hotande molnet. Inge var ensam hemma av gossarna, för Anders skulle hjälpa fadern med att skära vass.
»Spring åt hagen efter Majsa», skrek hon och drog själv ut kärran. Det gick fortare, visste hon, att åka från Norrudden än att ro, sedan kapten Melbys nya väg blivit färdig.
Majsa var som en hund och kom genast fram till Inge, som tog henne i pannluggen och ledde henne fram. I en handvändning var skjutsen färdig, och Inge fick följa med och köra. Men på hemfärden tog Maja tömmarna och lät det gå undan, så att de hunno tillbaka utan att få så mycket som en droppe regn.
Det blev nu ett väder, så gammalt folk sade, att de aldrig sett maken. Björkarna lågo som vidjor utefter marken, och flera träd sletos upp med rötterna eller bräcktes av. Så kom en förfärlig blixt och sedan ett nattsvart mörker, medan regnet öste ned. Båtar sköljdes bort av vågsvallet och måste sökas dagen därpå utefter stränderna.
Maja stod på förstukvisten, för hon hade ingen ro att vara inne.
»Ä’ di ute i så’nt väder» — Olle och länsman, menade hon — »så driver di åt havs, det finns ingen hjälp för det.»
Men det var ingen fara med dem. Som lycka var, räckte det inte länge och var aldrig heller så svårt därute. Och när de rodde in i Prästmaren, var det mest lugnt.
De hade haft länsmans egen båt, så Olle fick gå hem landvägen. Som han gick där och såg på förödelsen, fick han syn på en karl, som sprang genom Nedergårdshagen och in i storskogen. En stund efteråt kom Inge samma väg. Han var barhuvad och tycktes ha mycket bråttom.