»Det ä’ en riktig hedersman, det har Gustav rätt i», tänkte länsmannen för sig själv, medan han sysslade vid båten. »Men det var allt illa, att vi inte passade på, när vi var så nära, och såg efter lite närmare i Finnhamn. Jag börjar tro, att di tog opp tjyvarna i galeasen, då di låg stilla där i går morse. Kanske man kunde få se något spår efter dem i stränderna, om di gjort upp eld eller så, medan di väntade. Det första, jag ska’ göra, blir att ro dit.»
Men det blev annat av.
Han hade just plockat upp sakerna ur båten, då han fick höra jämmer och skrik inifrån byggningen.
»Hjälp! Pastorn ä’ mördad!»
Och mor Brita, hushållerskan, kom ut under ideligt skrikande, barhuvad och i strumpsockorna, och satte i väg åt skolhuset till, som var närmaste grannen. Länsmannen släppte, vad han hade i händerna, och rusade uppför backen.
Det var en hemsk syn, som mötte honom, när han kom in. Mitt på golvet i förstugan låg pastorn halvt insvept i ett segel och översköljd av blod. Han hade släpat sig fram ett stycke, märktes det på blodspåren, men inte mäktat längre. Gummans förtvivlade rop hade troligen väckt honom till sans.
»Det ä’ inte farligt, käre Sten», viskade han. »Om du hjälper mej lite, ska’ jag försöka resa mej.»
Men länsmannen rådde inte lyfta honom utan måste bädda omkring honom med kuddar, så gott han kunde. Och sedan var det att tvätta bort blodet ur ansiktet och lägga våta omslag på såret — han hade fått ett förskräckligt slag vid tinningen, som alldeles bedövat den starke mannen.
»Nu gör vi ett försök till», föreslog pastorn och lyckades denna gång komma på benen.
När Brita äntligen kom med folk, låg han på sin soffa, blek och blodig, men vid fullt medvetande. Länsmannen gjorde tecken åt dem att hålla sig tysta, men pastorn sa’, att det inte behövdes.