»Det ä’ så gott som över nu», tröstade han. »Ni vet inte, hur stark jag ä’.»
»Jo, det vet jag nog», brummade länsman. »En annan än du skulle aldrig titta upp mer efter det slaget. Men nu ä’ du så god och försöker sova. Och ni andra kan gärna gå hem. Jag tycker det ä’ Nedergårds Olle, som kommer, och om han vill bli här i natt, så ä’ det nog.»
Olle var beredd att stanna, och han och länsman skulle tura om att vaka och byta om med kalla omslag, för mor Brita var så skrämd, så hon gjorde allt vad tokigt var.
Mot morgonsidan, när Olle hade vakten, kom han att tänka på papperen, han stoppat på sig. Han tog fram dem och synade dem i den gryende dagningen. Det var en almanacka, ett par kvitterade räkningar, ett litet brev, som Maja skrivit hem, när hon som halvvuxen var på besök hos fastern i Trosa, och så en gammal markegångstaxa och till sist, vad han väntat och hoppats, ett intyg från Jansson i Frönäs, att lånet var till fullo gäldat. Skuldsedeln, hette det, hade på obekant sätt kommit undan och skulle anses dödad. Till yttermera visso var intyget bevittnat av en skutskeppare, som nyligen flyttat från orten, och av en kringfarande lumpsamlare, som Olle kände till.
Olle läste igenom det noga ett par gånger och funderade. Sedan stack han alla papperen tillbaka i bröstfickan och lagade i ordning ett nytt omslag.
Pastorn sov länge och allt lugnare, ju mera tiden led. Först långt in på dagen vaknade han och satte sig upp i bädden.
»Ä’ du här, Olle?» Han såg sig förvånad omkring och tog åt huvudet. »Ja, nu minns jag.»
Länsman kom in från ett annat rum och ville ha honom att lägga sig igen.
»Nej, Sten, nu ä’ det nog med pjåsk. Låt mej sitta åtminstone.» Olle svepte täcket om honom. »Tack, kära Olle, nu ä’ det bra. Ni får inte klema med mej. Jag känner mej så kry, så vi kunde fara ut och ro gäddrag.» Det var inte möjligt att få honom tyst.
»Och silversakerna, Sten», fortfor han, »har du sett efter, om di finns kvar? Jag öppnade skåpet, när jag kom hem, och då var di kvar.»