ABRA.
En villa blott:
Man skall ej tro på nattens onda drömmar.
JUDITH.
Nej, nej: den högsta sanningen har talat.
Jag strider mot, min själ uppreser sig
I uppror mot sin skapare, och dock —
Förgäfves vägrar jag. Jag får ej lugn,
Förr än jag vet, att vi från våra murar
Förjagat denne grymme Holofernes.
Beständigt ropar rösten inom mig:
Bethulia får icke falla!
Bethulia är Zions fasta förmur,
Guds fästes fäste är Bethulia!
Hvad skall jag svara? Råd mig, trogna Abra!
Hvad skall jag svara rösten? Skall jag svara:
Jerusalem må falla; Herren vikit
Ifrån sitt folk. Den stora starkhets ande,
Som gaf Deborah makt mot tiotusen
I vapen klädde män, fins icke mer.
ABRA.
Gud kallar hvem han vill, och när han vill.
Män bära svärd. Det hör ej qvinnan till.
JUDITH.
Hvem Herren vill, och när han vill. Rätt så.
En pilt var David och en mö Deborah,
Och af Guds kraft kan Sarons minsta törnros
Ett öknens lejon stinga i dess häl.
Gif kraft, Gud Zebaoth, som hoppet gaf.
Och jag vill rädda dig, Jerusalem.
ABRA.
Betänk dig, ädla Judith! Holofernes
Nu tyckes tveka. Redan tretio dagar
Han overksam uti sitt läger hvilar;
Än finnes räddning. —