Osias, fader, signe Gud din ingång!
OSIAS (högt)
Min dotter kallat mig. — Men hvad betyda
Din sköna högtidsdrägt och dina smycken,
Då hela staden går i säck och aska?
JUDITH.
Hvad de betyda, vill jag säga dig.
Jag går till fest, ja, till en offerfest
För Herrans allmakt och min fosterbygd;
Ja, fader, jag är denna hvita dufva,
Som flög ur arken, när der rundtomkring
Var död och vattuflod, men återvände
Med hopp och räddning. Derför har
Jag nu mig herrligt smyckat. Gud till ära
Och fienden till fall.
OSIAS.
Du talar gåtor.
JUDITH.
Hör mig, dyre fader!
Men fråga icke, ty jag kan ej svara,
Ännu i denna natt jag måste bort!
Du har ju sagt: "när femte dagen gryr,
För Holofernes öppnas stadens portar".
I tid jag måste nu mitt värf fullborda.
Men gif mig din välsignelse, min fader,
Ty jag behöfver den.