Misströsta ej.
Om du, min far, förlorat hoppets staf,
Hvad stöd står då oss åter?
OSIAS.
Bönen, bönen,
Att dödens stund ej alltför bitter blir.
Det är det enda, som oss återstår.
Vårt folk försmäktar, — öfverallt förtviflan;
Hvarthän jag vänder mig, — hvarthän jag går,
Jag hör dem ropa: vatten, vatten, vatten!
O, kunde med mitt eget blod jag läska
De torra läpparna, — jag gjorde det.
Femte scen.
Judith inkommer i högtidsdrägt, smyckad med perlor och juveler.
Osias, Judith, Abra.
OSIAS (afsides).
I högtidsskrud, liksom till glädjefester!
ABRA (afsides).
Bevara oss, nu har hon blifvit tokig!