Nu sköna Judith,
Förtro åt mig allt hvad ditt hjerta önskar!
Hvi har du lemnat dina fäders stad?
JUDITH.
Du bjuder, och din tjenarinna talar.
Då ryktet kom om Holofernes’ segrar,
Hans makt, hans mod, hans stora hjeltebragder;
Då darrade Jerusalem, som hinden
Vid källan darrar, när han hör i öknen
Ett lejon ryta. Bäfvan var ditt budskap.
Du stod i spetsen för Assyriens härar,
Du tagit Carmel, Libanon och Kedar,
Cilicien, Damaskus, Galileen,
Bamarien och hela landet Gesem,
Och före dig en dödsblek fasa gick!
Du nalkades, du kom. Mitt folk från bergen
Såg Tabor glimma som en skog af lansar
Och Kedars hyddor skälfva. I sin ångest
Har folket vändt sig till sin ende Gud,
Att söka hjelp och räddning; men då hördes
En röst från höjden: "Israels folk har syndat,
Det har förglömt sin ed och mitt förbund;
Jag gifver det i de Assyrers hand
Och jag vill göra af Jerusalem
De unga lejons kula, full af rof".
Jag hörde detta fasans hot från höjden
Och… skyndade till dig…
HOLOFERNES.
Till mig… o, Judith!
JUDITH.
Jag sökte räddning.
HOLOFERNES.
Och du sökte den
Hos mig? En gud dig gifvit i min hand.