Hvar fins ett skydd, om ej så nära svärdet.
Att lyftad arm ej hugget måtta kan?
Hvar fins ett fäste, om ej örnens bo?
En värnlös qvinna kan du ej förskjuta.
(Faller på knä och räcker sina händer mot Holofernes.)
HOLOFERNES (tar hennes händer och betraktar henne förvånad).
Jag kunde det! — Men dina ögons glans
Besegrat den förut okufvade,
Som dödat allt, — som aldrig känt förskoning;
Är du en qvinna, du? — Jag sett så många,
Men aldrig förr jag skådat en, som du.
Vänd icke bort din sköna blick, o Judith:
Mitt mörker dagas, när du ser på mig.
JUDITH.
O, kunde mina blickar lysa natten,
Den höga natten i en hjeltesjäl!
HOLOFERNES.
Sol, stjerna, irrbloss, hvad du än må vara, Du bränner mig! (Vill omfamna henne, men ryggar tillbaka för Judiths blickar, som i lamma ögonblick träffa honom.)
JUDITH (afsides).
O, Gud, som gaf mig denna tjusningskraft.
Jag tackar dig!
HOLOFERNES (afsides).