(Under följande monolog går Judith till Abra i fonden.)
Vid Baal, är det en qvinna,
Så har jag aldrig sett en qvinna förr?
Är detta kärlek, har jag aldrig älskat,
Är detta vanvett, vill jag dåre bli?
Jag vågar icke röra hennes lockar,
Jag vågar icke möta hennes blick,
Och likväl ha’ vid Holofernes’ bröst
De skönsta qvinnor uti verlden hvilat.
Hvarthelst jag kom, jag ständigt segrade,
Men hvilka segrar! Tårar i hvar blick,
Förtviflan, fruktan, köld, en hemlig afsky.
Och djupt fördoldt ett hat i hvarje hjerta.
Och denna qvinna från Bethulia,
Som ej mitt byte var, — hon sjelfmant kommer
Och ger mig allt hvad jag så länge sökt!
Hon darrar ej, — men jag, — jag vågar icke
Att möta hennes blick och röra vid
En vilsen lock af hennes mörka hår!
O Judith! Judith!
JUDITH.
Herre, jag är här!
HOLOFERNES.
Vill du mig följa, förr än natten flyr?
JUDITH.
Jag fruktar intet mer. Jag följer dig.
Men jag en tjenarinna har. (Pekar pi Abra.)
HOLOFERNES.
För henne bereder jag en plats uti vårt läger.