Första scen.
Ahalibama, ensam.
AHALIBAMA
Du är ej här? — Min herrskare, hvar är du?
Du, som mig döda skall, hvar dväljes du?
Jag kommer ju till dig att söka döden.
Hvar är ditt stål? — Jag fruktar dig ej mer.
Här är min barm, — och här mitt brustna hjerta.
Jag gaf dig båda uti lif och död.
Min smärta blott och mina afgrundsplågor,
De blefvo qvar för mig. Tag äfven dem.
Förr än ditt offer dignar under bördan.
Andra scen.
(Bagoa inkommer oförmörkt och lyssnar.)
BAGOA.
Då jag var liten, — såg, hur solen sken
I Euphrats böljor, såg, hur tusen stjernor
Sig speglade uti den klara vågen,
Då sjönk jag till min moders bröst och sade:
Min mor, se huru skön naturen är,
O, lät mig länge lefva, för att skåda
Den klara himlen och dess tusen ljus.
Då gret min mor och sade: O, mitt barn,
En fara hotar oss, -— Nebucadnezar nalkas,
Och han skall döda, härja och förbränna
Vårt ädla land. — Vårt sköna Ragau
Skall bli en ödemark för vilda tigrar,
Och vi, vi måste fly! — Snart hörde jag,
Hur sköldar klungo och hur vapen brötos.
Hur hingstar stampade, och luften genljöd
Af klagoskri, af jemmer och förtviflan!
Min sköna jord var full af blod och lik,
Och alla stjernor på min sköna himmel,
De hade slocknat. Och jag slets från dig;
Hvarthän, det vet jag ej, — men sedan dess
Jag såg dig aldrig mer. Hvar lägger nu
Ahalibama ner sitt trötta hufvud?
BAGOA (afsides).
Det är mitt barn jag ser! Ah, hvilken Gud
Har skänkt mig henne åter?