HOLOFERNES (uppspringande).
Vid Baal, — hvad vågar denna djerfva qvinna!
AHALIBAMA (lugnt).
Den, som skall dö, har intet mer att frukta!
HOLOFERNES (sätter sig leende).
Så låt mig höra dina klagovisor;
Sjung ut, Ahalibama! — Du mig hatar,
Är det ej så?
AHALIBAMA.
Jag skulle hata dig!
Man hatar endast den, man engång älskat.
Föraktat har jag dig, föraktat, hör du,
Ifrån den stund du ryckt mig från min rot.
Förbannat dig ifrån det ögonblick
Du stal från mig mitt lugn, min samvetsfrid.
Och än en gång vill jag förbanna dig,
Förr än du stöter dolken i mitt hjerta!…
Må hvarje grässtrå, som din fot förtrampar,
Förtorkas under dina fötter! — Må den källa,
Hvarur du släcka vill din törst, förtorka, —
Det bröd, du äter, varda gift, — och luften,
Som du inandas, bli till pest förvandlad,
Att nattens rofdjur, som engång dig sluka,
Må dö af giftet i ditt usla blod.
Dö hatad, dö förbannad, att ditt namn
Må nämnas som en skamfläck uppå jorden!
HOLOFERNES (lugn och leende).
Din sång är vacker, — sjung Ahalibama!
Du har dock älskat mig.