AHALIBAMA.
Dig! aldrig! aldrig!
Jag hycklat kärlek. Och med denna dolk
(Rycker fram dolken.)
Jag aftvår fläcken af de falska kyssar,
Som du på mina svaga läppar tryckt.
HOLOFERNES (med samma lugn).
Med vällust hör jag nu för första gången
Den ljufva sången af ett bittert hat.
Jag vore frestad, min Ahalibama,
Att älska dig ånyo!
(Rusar häftigt upp och öppnar bröstet.)
Hvar är stålet?
Hugg djupt, men säkert, ty jag svär vid Baal,
Att, om du felar, — du mig älskat har!
(Ahalibama fattar dolken, men faller den,
i samma ögonblick hon vill göra hugget,
och faller afdånad till golfvet. Bagoa fattar dolken
och gömmer den. Holofernes betraktar ett ögonblick
stum den afdånade.)
En man som jag dör ej för qvinnohand!
Ej mensklig makt förmår att krossa gudar! (Till BAGOA)
Tag henne, Bagoa! Hon tillhör dig!
Ty för det mod hon visat, må hon lefva.
En glädjefest skall du i dag tillreda, —
För qvinnan bort!
(Går.)
Sjette scen.
Bagoa. Ahalibama.
BAGOA.
Ahalibama, vakna'
Han borta är, — hos dig din fader är.
Och du är fri.