Något är det
I dessa blickars bottenlösa djup,
Som kunde komma män att darra. Jag,
Jag älskar dig dess mer, ju mer der är
Uti ditt väsen något, på en gång
Oändligt ljuft, förfärligt fruktansvärdt.
JUDITH.
Det är en hjeltes lust att älska faran,
Och du, du älskar så det fruktansvärda,
Att du det söker i en blommas doft.
Nej, mycket större ar ditt hjeltemod.
Än Judiths skönhet. Men, den arma dufvan
Hon tjusas af den starke, som förlamar
Den han vill sönderslita. Aldrig gaf jag
Mitt hjerta förr åt någon man. Men du,
Hvem är den gud, som gjorde dig så stolt,
Så hjeltestor, att sjelfva marmorn smälter
För dina blickars glöd?
HOLOFERNES.
Blixt i ditt öga!
Säg om de orden!
JUDITH.
Herre, Moses' lag
Förbjuder oss att med det minsta finger
Vidröra det en hednings hand berört,
Och jag, judinnan, dricker drufvans saft
Ur samma bägare, som du!
HOLOFERNES.
Drick, Judith!
En droppe för de bleka, tysta offren
Af mina villor! Och en annan droppe
Drick för den enda qvinna, som förstått
Att tämja en förstörande vulkan!
Om du är min, — om jag är din, — likgodt!
Vi båda skola gå att kufva verlden.
Eld af min eld! Kraft af min kraft! Först nu,
När två verldsflammor vuxit till en enda,
Vet Holofernes klart sin banas mål.
Vi båda skola gå att störta narren,
Som kallar sig en gud i Ninive,
Och resa på ruinen af hans tron
Verldsherraväldet öfver alla folk.
Den starka viljan är allena Gud,
Och verlden har till denna dag ej skådat
Två starka andar, såsom du och jag.
Min drottning, myriader böja knä
För dig!
JUDITH (kysser honom).