JUDITH.
O, Abra, ve mig, han får ej dö.
Mitt hjerta bäfvar, min arm är svag;
I dag är hämdens, är dödens dag.
Jag kun ej rädda Israels trogna bröder,
Min hand har domnat och mitt hjerta blöder.
JUDITH (talar).
Han sofver, Abra, — sofver lugnt och stilla,
Som hafvets bölja vid en blommig strand.
ABRA.
Du tvekar, Judith! Dina händer darra.
JUDITH.
O Abra, ser du detta sköna hufvud,
Som aldrig böjt sig för ett menskligt väsen,
Hur lugnt det hvilar!
ABRA.
Hvarför gick du hit?
I Herrans tempel beder man för dig.
Nu, då det gäller Israels lif och död,
Betänk, hvad denna hedning ondt har stiftat,
Hans usla lif… hans nidingsdåd… hans laster…
Hans hotelser att Herrans tempel störta.
Gif honom döden! — Han är döden värd.