I den tredje afdelningen af boken kommer ordningen till jordens årliga rörelse kring solen. Stjärnsferen omsluter alla planetbanorna. Att jorden icke kan befinna sig i medelpunkten för dem, det framgår däraf, att planeternas afstånd från jorden undergå högst betydliga förändringar. Att åter planeternas afstånd från jorden äro högst olika vid olika tider, det följer af “de nya iakttagelserna“ (med kikaren). Då planeterna synas ljus-svaga, ligga de långt borta från jorden, och, i samma mån de närma sig till henne, tilltager deras glans. Att Venus och Merkurius röra sig kring solen, det kan man lätt sluta till af de fasväxlingar, som “nyligen“ blifvit upptäckta hos Venus. Endast månen rör sig omkring jorden. Skulle någon haka sig fast vid denna omständighet, så hänvisas på Jupiter, som omkretsas af 4 månar. I Jupiterssystemet har man för öfrigt en bild i smått af hvad solsystemet är i stort. — Men antag, att man ej på annat sätt visste, antingen det är solen eller jorden som rör sig; man skulle då kunna skaffa sig en öfvertygelse härutinnan sålunda. Alla planeterna röra sig. De äro alla mörka kroppar, som låna sitt ljus af solen, och så är äfven jorden. Det ligger då närmare att antaga en rörelse hos jorden, likasom hos planeterna, än hos solen, hvilken, likasom fixstjärnorna, tillhör en annan grupp af himmelskroppar, nämligen de själflysande. Det är därför påtagligt, att solen och fixstjärnorna äro orörliga. — Vidare föredragas Kopernikus’ skäl, hvarjämte Galilei visar, huru från Kopernikus’ ståndpunkt vändpunkterna i planeternas rörelser enkelt förklaras. — Egentligen borde jordens rörelse omkring solen åstadkomma en skenbar rörelse hos fixstjärnorna, men himmelssferen är för långt aflägsen för att någon sådan rörelse skulle blifva märkbar.

Den sista afdelningen af Galileis arbete är egnad åt betraktelser öfver ebb och flod eller det fenomen, att hafvets vatten under dagens lopp tvänne gånger stiger (flod) och tvänne gånger faller (ebb). Vi veta nu för tiden, att detta beror därpå, att månen likasom en magnet drager till sig oceanernas vatten, så att hafvets yta buktas uppåt på de ställen, öfver hvilka månen ligger. Äfven på den rakt motsatta sidan af jorden uppstår en likadan höjning, beroende däraf, att jorden drages starkare till månen, än det på detta ställe liggande vattnet, som attraheras svagare, emedan det är något längre aflägset från månen. Då månen nu för hvarje dag beskrifver ett hvarf kring jorden, så måste, för ett och samma ställe på jorden, en höjning af vattnet tvänne gånger inträffa, dels då månen befinner sig öfver den ifrågavarande delen af hafvet, dels då månen befinner sig öfver den motsatta sidan af jorden. Kepler, Galileis berömde samtida, framstälde denna förklaring af ebb och flod; och Galilei uttrycker sin förvåning öfver, att en så skarpsinnig man som denne, i detta afseende kunde så förirra sig. Själf var han nämligen af annan åsikt. Han ansåg hafvets ebb och flod såsom en omedelbar följd af jordens rörelse. Hur därvid tillgår kan man enligt Galilei åskådliggöra genom en skål med vatten: står skålen stilla är äfven vattnet i hvila; men rör man skålen något åt sidan börjar vattnet genast skvalpa. Här är ej platsen att närmare ingå på Galileis tankegång, som — man måste erkänna det — är bra förledande. Galilei fäste stor vikt vid denna sin förklaring och ansåg sig i och med den samma hafva gifvit ett af de viktigaste bevisen för jordens rörelse.

5. Kätteriförföljelsen mot Galilei.

Härmed hafva vi anfört några hufvudsakliga punkter af hvad Galilei hade att andraga mot sin samtids åsikter. Det stora antal anhängare, han genom sin lärarevärksamhet förvärfvade, visar också, att hans motståndares skäl, hvilka synas oss inskränkta, äfven på den tiden kommo till korta, när det kom till allvarlig undersökning. Men, såsom vi anmärkt, det gälde här icke blott skäl och motskäl. Det gälde att dana om en hel världsuppfattning, som under sekler slagit djupa rötter i människonaturen och omhvärft alla föreställningar. Det gälde att tala till en massa personer, hvilka, för öfrigt måhända högst framstående, önskade blunda för den yttre erfarenheten, genomträngda som de voro af en instinkt att icke se och dock tro. Om vi betänka, huru medeltidens folk från släkte till släkte uppfostrats i undergifvenhet för de åsikter, de ärft af högre stående folk, så var det äfven helt naturligt, att man med största allvar kunde söka vederlägga alla förståndsskäl med ett enkelt veto, hämtat ur gamla nedärfda läror. Och man kan ej häller förundra sig, om myndigheterna i sin välmening gingo för långt, då det gälde att försvara öfvertygelser, som för dem själfva och för folket voro heliga, emot den fara, som hotade från vetenskapens sida. Så blef förföljelsen emot de nya idéerna en naturlig följd af den föregående utvecklingen.

Redan Kopernikus var på sin tid utsatt för angrepp. Men dels hade han icke offentligt uttalat sig, dels voro dessa åsikter ännu så sällsynta, att allvarligare åtgärder icke voro af nöden. Man nöjde sig med att göra honom löjlig. Så framstäldes han bland annat såsom pajas uti komedier. Martin Luther — hvilken kännetecknade astrologien, eller det då för tiden ytterst vanliga bruket att af stjärnornas lägen förutsäga människors öden, såsom en “fin, om äfven något osäker konst“ — skall om Kopernikus hafva fält det yttrandet att: “Den narren vill vända upp och ned på hela konsten Astronomia; men den Heliga skrift säger oss att Josuah befalde solen stå still och icke jorden.“ På samma sätt framdrogos en mängd andra bibelställen såsom bevis emot Kopernikus, såsom psalm 93: “Nu är jorden väl grundad och skall icke kunna flyttas“, och berättelsen om solförmörkelsen vid Jesu död, som varade i tre timmar, hvilket skulle varit omöjligt, om jorden rört sig, o. s. v. I det stora hela brydde man sig emellertid på den tiden icke mycket om nyheterna och till och med påfven hade ingenting att invända mot Kopernikus’ till honom egnade företal.

Annorlunda gestaltade sig saken i Italien på Galileis tid. Genom Galileis föreläsningar och genom hans stora auktoritet hade de Kopernikanska åsikterna vunnit en så stor spridning, att från kyrkans synpunkt värklig fara ansågs vara förhanden. Åtgärder måste vidtagas och lämpliga medel funnos. År 1542 grundlades af påfven Paul III en undersökningsdomstol, kallad General-Inkvisitions-Kongregationen, hvilken erhöll till uppgift att vaka öfver och bestraffa alla sådana handlingar, som kunde betraktas såsom brott mot religionen och kyrkan. Den skulle söka återföra till sanningen alla, som förirrat sig och bestraffa dem som framhärdade i förryckthet eller fördömda åsikter. De kardinaler, som voro denna domstols tjänstemän eller s. k. Inkvisitorer, voro bemyndigade att i hela kristenheten inskrida på hvarje ort och mot hvar och en, som gjorde sig skyldig till afvikelse från den katolska tron eller var misstänkt för kätteri. De ägde rätt att fängsla och (äfven till döden) döma sådana personer. Det var denna institution, som tog saken om hand.

Galilei hade, som nämt, i Florens förvärfvat sig många ovänner. En ordnad rörelse uppstod där mot honom och slutade med en formlig angifvelse hos påfven Paul III mot Galilei såsom kättare och mot de kopernikanska lärorna såsom irrläror. Påfven tillsatte en komité för undersökning af förhållandet, och denna komité utlät sig om de kopernikanska åsikterna om jordens rörelse, “denna falska Pytagoräiska lära“, såsom varande “vetenskapligt oriktiga och stridande mot den Heliga skrift.“ Därefter utfärdade Index-kongregationen för förhindrande af åsikternas spridning ett dekret, genom hvilket Kopernikus’ värk “Om omloppen“ samt ett arbete af munken Asturica, kallat “Job“ och handlande om samma åsikter, belades med kvarstad “tills de blifvit rättade“. Ett tredje arbete af karmelitermunken Foscarini blef “helt och hållet förbjudet och fördömt“, emedan det sökte visa, att de ifrågavarande åsikterna ej stodo i strid med den Heliga skrift. Kopernikus’ bok underkastades äfven ett par år därefter en granskning och utsläpptes sedan ånyo, rättad i den anda, att den framstälda världsåsikten skulle framträda såsom ett blott antagande utan värklighet. Så ändrad ansågs boken böra tålas, emedan den innehöll “mycket i hög grad nyttigt för det allmänna“. De ändringar, som vidtogos, inskränkte sig för det mesta till strykningar af enskilda ord och uttryck. Så strökos alla ställen, där jorden omtalades såsom en “stjärna“. Dessutom insköts uttrycket “hypotesen om“ på alla ställen, där det talades om jordens rörelse.

Galilei hade, då frågan i Rom kom före, genast skyndat dit, för att söka invärka på de maktägande. Men han lyckades icke härutinnan. Han mottogs visserligen på grund af sitt stora anseende synnerligen vänligt af kardinalerna och påfven, hvilken, efter hvad han själf berättar, sade honom, att Galilei, “såväl hos honom själf som hos hela Kongregationen stod så högt i aktning, att de icke lätteligen skulle lyssna till förtalet om honom, och att, så länge han lefde, Galilei säkert kunde därpå lita.“ Icke förty erhöll kardinal Bellarmin i uppdrag, att för sig inkalla Galilei och förkunna honom Kongregationens åsikt i frågan. Denna Galileis audiens var sannolikt af rent enskild natur, och ett aktstycke, som vid den senare tillkomna rättegången mot Galilei framdrogs såsom ett bevis, att Bellarmins förfarande mot Galilei varit af officiel art, anses vara förfalskat. I själfva värket erhöll Galilei en tid efter sitt besök af kardinalen ett egenhändigt underskrifvet intyg af innehåll, att Galilei icke, såsom kringgående rykten visste förtälja, inför honom eller eljes, så vidt han hade sig bekant, afsvurit sina åsikter, utan att Bellarmin endast meddelat honom Kongregationens förklaring, att Kopernikus’ lära “stode i strid mot den Heliga skrift och därför icke kunde hållas för sann eller försvaras“. Ett ytterligare försök af Galilei, att, efter det Urban VIII bestigit den påfliga stolen, utvärka återtagandet af förbudet mot Kopernikus’ böcker, ledde icke häller till något resultat.

Huru mäktigt detta Kongregationens förbud värkade, kan man inse af den ytterliga försiktighet, med hvilken man efter dess utfärdande måste bemantla hvarje däremot stridande åsikt. Så beledsagade Galilei en afskrift af sin afhandling om ebb och flod, som han öfversände till ärkehärtig Leopold af Österrike, med ett bref, där det heter: “Jag vet, att man måste tro och lyda myndigheterna, emedan deras uttalanden härflyta från en djupare insikt, till hvilken min obetydliga ande icke af sig själf kan nå; jag betraktar därför denna skrift, som grundar sig på antagandet af jordens rörelse, såsom en dikt eller dröm. Men äfven diktare sätta stundom värde på en eller annan af sina fantasier. Så lägger jag värde på min ——— och sänder den, på det att det ej skall gå denna, såsom andra af mina upptäckter, hvilka man velat taga ifrån mig, utan att andra personer skola kunna intyga, att jag varit den förste, som drömde om ett dylikt hjärnspöke.“ Med samma af samhällsförhållandena betingade slughet gick han tillväga vid författandet af boken “Om de båda världssystemen“. Den är skrifven i form af ett samtal mellan tvänne anhängare af Kopernikus, Sagredo och Sarpi samt en företrädare af de gamla åsikterna, benämd Simplicius. De båda förre anföra ständigt de starkaste och mest bevisande skälen, men icke förty får den i ordväxlingen svagare Simplicius alltjämt det sista ordet. Hvad Galilei afsåg med detta lilla bedrägeri, vann han äfven, i det hans bok af censorerna blef anbefald till tryckning. Först när det var för sent, kom man underfund med misstaget. Agitationer sattes i gång, man sökte inbilla påfven, att Galilei i Simplicius’ person velat förlöjliga honom — och det ryktbara åtalet af 1633 följde.